An EP world

Idag såg jag ovanstående pamflett upprepade gånger på väggar och pelare runt om the University of Calgary, eller the U of C, som vi säger här i ”The Great White North”. Dinos är tydligen skolans fotbollslag eller baseboll eller någon annan ursprungligen enkel och underhållande sport som de tydligen var tvungen att förvränga till oigenkännlighet genom konstiga regler. Jag sympatiserade. Själv minns jag besvikelsen och förnedringen när Fåkers fotbollsstolthet ”Fåker Tigers”, i vilken undertecknad var en lysande vänstermittfältare måste tilläggas, bytte namn till ”Fåker Spiders” av outgrundlig anledning. Degradering från djungelns mest fruktade mest bad-ass rovdjur till en äcklig ohyra var för mycket och vårt lags forna storhetstid var med det över. Jag kan nog därför, bättre än någon annan, verkligen känna hur motivationen sipprar ur de stackars Calgary reptilerna när det ställs mot något betydligt mer lyckat lag, i pr-perspektiv, som ”The Calgary Flames (NHL Hockey)” eller ”The New England Patriots”. Go Dinos go, pfft.

Hur som helst, jag är i Kanada. Verkligen i Kanada. Skulle någon fråga hur det riktiga Kanada ser ut så är Calgary ett bra svar. Stora vägar, stora hus, stora ytor. Poliser i cowboy hatt och ”Thank you have a nice day” från var och varannan invånare. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men det känns som Calgary på ett ganska utmärkande sätt har lyckats hitta en egen Kanadensisk identitet i ett land som generellt ses som USA’s norrland. Staden är relativt ofärgad av kosmopolitiska inslag som gör det enkelt att plocka ut kulturella fragment som inte kan tillskrivas annat än rent kanadensiska.

Till dessa hör definitivt den öppna och vänliga attityden, det jag har sett av USA är visserligen ”bara” New York vilket kanske inte kan ses som representativt för de resterande 49 staterna men skillnaden mellan dessa är i alla fall enorm.

Jag bor i ett sånt här luffigt off-campus housing eftersom det var fullt på området. Vilket är helt ok, delar med 4 andra och det är nära till både skola och centrum, visserligen måste jag gå ca 20-25min varje morgon men då blir Peter stolt i alla fall. Skolan börjar på måndag och hittills har ingen INTE höjt på ögonbrynen när jag berättar att jag ska läsa 5 kurser. Så vi får se hur det går.

Förresten, med Calgary’s förväntande minus 30c i December så kommer jag garanterat slå er alla i misär era siesta tagande, hot-pot mätta, beach-party trötta, ivy league imiterande (ja du Peter) räkmackor! Höhö. (Undantag Julia eftersom jag såg hur stor Lake Michigan var när jag landade på O’hare och hur isande kallt det måste blåsa från den i vinter)

Tjarå!

Japp, under sommarens största del har jag ägnat mig åt hederligt öststat-lufferi och beklätt mig i rollen som kringresande försäljare av fiskeutrustning. Under lite mer än en månad i sträck låg jag och en kompis ute och flyttade från stad till stad, bodde i smutsiga sosse-lokaler (Folkets Hus) och kämpade med att sprida företagets hurtiga mantra ”Från oss som Fiskar till dig som Fiskar” (Jag har i princip aldrig fiskat, men vad vet kunden)

För lite perspektiv;

Vi började i Eskilstuna, sen vidare till: Skövde, Alingsås, Ljusdal, Sandviken, Avesta, Orsa, Mora, Borlänge, Kristinehamn, Mariestad, Stenungsund, Lidköping, Mölndal, Växjö, Ljungby och till slut Falköping. Alltså 3743km kors och tvärs i fiskesverige.

Så vad har vi lärt oss av detta? Lite grann om fiske såklart, hur tjock en trolling-lina helst ska vara, den bästa wobblern till gös, och att ”9 fotar’n är ett bra all-around spö, man kommer en bra bit ut i vattnet och du har en relativt hög kastvikt”, en av många inövade fraser. Vi funderade ett tag på att spela in ett band med all basic info, typ som den röst som annonserar säkerhetsföreskrifter på flyget, som vi kunde låta gå i bakgrunden tillsammans med någon skön hissmusik. Att säga samma sak varje dag är en form av tortyr i sig.

Hur som helst, utöver värdefull fiskekuriosa, som att man stavar fisk med e i Göteborg, har den här resan lett till många viktiga insikter, lärdomar som måste upplevas för att förstås. Som hur fruktansvärt monotont fiskesverige faktiskt är. Efter 2 år i superinternationella Jönköping är det en rätt stor chock att bli förpassad till en och samma publik i 1 månad. Medelålders, vita, förmodligen heterosexuella män. Det finns ingen tillstymmelse till mångkultur i fiskesverige. Är fisket en sista utpost för grabbig, svensk exklusivitet?

De görs heller inget besvär att försöka dölja den patriarkala mentaliteten som genomsyrar fiskevärlden. Min kvinnliga kollega kan mer om fiske än de flesta, men efter hon gett en korrekt och genomgående beskrivning av ett visst spös egenskaper eller en fluglinas presentation i snabbt vatten brukar kunden lite diskret titta åt mitt håll för konfirmation. Jag brukar blinka med ena ögat och nicka långsamt, eventuellt klappa Sara lite på huvudet för att hon är en duktig kvinnlig fiskeförsäljare. Då vet kunden att här är saker i rätt ordning.

Vet ni för övrigt att alla svenska småstäder ser likadana ut, och innehåller samma kapitalistiska franchise kedjor. Samma arkitektur och i princip samma stadsplanering. Har staden tur råkar den ha en cool flod i mitten, typ som Alingsås, så den blir lite speciell. Annars flyter det snabbt ihop till samma.

Förresten, tack Lundmark, som räddade mig en natt för ett par veckor sedan, utan honom hade jag förmodligen varit död. Eller i alla fall jävligt trött efter att ha gått från Mullsjö, där bilen bröt ihop, till Jönköping.

Hur som helst nu börjar det närma sig Kanada, mer om det senare, hör dock att vissa varit i Las Vegas och det tycker jag är osolidariskt och egocentriskt och dessa bör komma hem igen då ansvarsfriheten uppenbarligen är förbrukad. Lycka till nu till alla och hoppas ni uppdaterar oss hur det går!

/Johan