An EP world

Idag såg jag ovanstående pamflett upprepade gånger på väggar och pelare runt om the University of Calgary, eller the U of C, som vi säger här i ”The Great White North”. Dinos är tydligen skolans fotbollslag eller baseboll eller någon annan ursprungligen enkel och underhållande sport som de tydligen var tvungen att förvränga till oigenkännlighet genom konstiga regler. Jag sympatiserade. Själv minns jag besvikelsen och förnedringen när Fåkers fotbollsstolthet ”Fåker Tigers”, i vilken undertecknad var en lysande vänstermittfältare måste tilläggas, bytte namn till ”Fåker Spiders” av outgrundlig anledning. Degradering från djungelns mest fruktade mest bad-ass rovdjur till en äcklig ohyra var för mycket och vårt lags forna storhetstid var med det över. Jag kan nog därför, bättre än någon annan, verkligen känna hur motivationen sipprar ur de stackars Calgary reptilerna när det ställs mot något betydligt mer lyckat lag, i pr-perspektiv, som ”The Calgary Flames (NHL Hockey)” eller ”The New England Patriots”. Go Dinos go, pfft.

Hur som helst, jag är i Kanada. Verkligen i Kanada. Skulle någon fråga hur det riktiga Kanada ser ut så är Calgary ett bra svar. Stora vägar, stora hus, stora ytor. Poliser i cowboy hatt och ”Thank you have a nice day” från var och varannan invånare. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men det känns som Calgary på ett ganska utmärkande sätt har lyckats hitta en egen Kanadensisk identitet i ett land som generellt ses som USA’s norrland. Staden är relativt ofärgad av kosmopolitiska inslag som gör det enkelt att plocka ut kulturella fragment som inte kan tillskrivas annat än rent kanadensiska.

Till dessa hör definitivt den öppna och vänliga attityden, det jag har sett av USA är visserligen ”bara” New York vilket kanske inte kan ses som representativt för de resterande 49 staterna men skillnaden mellan dessa är i alla fall enorm.

Jag bor i ett sånt här luffigt off-campus housing eftersom det var fullt på området. Vilket är helt ok, delar med 4 andra och det är nära till både skola och centrum, visserligen måste jag gå ca 20-25min varje morgon men då blir Peter stolt i alla fall. Skolan börjar på måndag och hittills har ingen INTE höjt på ögonbrynen när jag berättar att jag ska läsa 5 kurser. Så vi får se hur det går.

Förresten, med Calgary’s förväntande minus 30c i December så kommer jag garanterat slå er alla i misär era siesta tagande, hot-pot mätta, beach-party trötta, ivy league imiterande (ja du Peter) räkmackor! Höhö. (Undantag Julia eftersom jag såg hur stor Lake Michigan var när jag landade på O’hare och hur isande kallt det måste blåsa från den i vinter)

Tjarå!